Eftersom det inte blev något Vasalopp så var det tänkt att Vätternrundan skulle bli mitt första lopp i En Svensk Klassiker, så blev det inte. Jag startade i alla fall som planerat klockan 21:00 på fredagkvällen. Det kändes bara bra men var otroligt nervös. Det var ljust när jag startade men sen blev det kolsvart på vägarna utan gatlyktor. Du var lite läskigt i nedförsbackarna då mitt dåliga framlyse bara lyste upp hjulet. Man var lite rädd för att åka ner i nåt hål och vurpa, men jag klarade mig.
Jag körde inte hårt alls, tog det bara lugnt och höll en snitthastighet runt och lite över 20 km/h. En sluttid på 13 timmar var inte omöjlig. I Hjo stannade jag i 20 minuter, för att uträtta mina behov och stoppa i mig lite i magen. Jag kände mig oförskämt pigg när jag fortsatte, men ca 1 mil från Hjo var olyckan framme. Någon körde in i mig och vek upp bakväxeln så den åkte in i bakhjulet… Jag låg så nära vägrenen så jag förstår inte vad han som körde in i mig gjorde på den sidan. Han slog sig i fallet och fick också bryta där. Jag klarade mig förvånansvärt nog ifrån ett fall.
Vi blev skjutsade till nästa depå, 2 mil fram av en servicebil. Där fick jag en ny växel och bakhjulet riktat, och man fick fortsätta om man ville, men vi gjorde inte det. Det skulle inte gått heller för växlarna funkade inte ändå visade det sig när jag cyklade en bit till en korsning där morsan och farsan hämtade upp mig. Från Karlsborg och cykelservicen lastade dom in cyklarna och körde iväg oss till Motala, men jag kunde hoppa av vid depån efter, för ungefär där hyrde vi en stuga.
Det var ändå roligt på nåt vis trots missödet, jag fick uppleva en mörk natt, duggregn, och en fantastisk soluppgång. Nästa år kör jag i mål också. Klassikern ger jag inte upp! Vansbro nästa.