Smärta

Det var över åtta år sedan sist, men igår var det dags för ett njurstensanfall igen… Helt plötsligt, utan förvarning kände jag en smärta i vänstra ryggslutet och visste direkt var det var frågan om. Klockan var tjugo över fyra så jag ringde 1177 och dom ringde direkt till HC här hemma, dom hade ju öppet 40 minuter till som tur var. Jag skulle åka iväg direkt, dom väntade på mig. Sambon jobbade så jag ringde morsan som kom och hämtade mig och sonen och så åkte vi iväg. Då ringde min mobil, det var från HC, och dom sa att det ”inte fanns någon läkare kvar så du måste åka till Sandviken” 30 minuter till med stegrande smärta kändes ju inte kul. Bilfärden dit kändes som en evighet, men väl där fick jag min spruta och den enorma smärtan gav med sig till slut…

Man blir ju förbannad. Ingen läkare kvar… Har man öppet till 17:00 så måste dom väl ha personal också. Tycker jag i alla fall. Skulle man behöva ambulans är det ju inte säkert den kommer heller, har jag läst om i tidningen. Den kanske kommer men om en ambulnssköterska skall kliva av sitt skift om tio minuter så väntar hen in avbyte istället för att åka på larm, eller också vill dom helt enkelt inte ta med den sjuke i ambulansen…

Men nu vet man ju till nästa gång, det är lika bra att åka till Sandviken eller Gävle direkt för att få hjälp, i alla fall om det är nära stängningsdags på våran Hälsocentral… Ja nu sitter man här med ömmande njure, dricker vatten i mängder och hoppas på att stenen tar sig ut helt av sig själv, annars blir det väl en sprängning… Den som väntar får se.

Annonser

Lugnt och Skönt

Påskledigheten är slut, främmandet har åkt hem till sig. Tack och lov höll jag på att säga… Det har varit kaotiska dagar här under veckan som gått, jag har varit på gränsen till nervsammanbrott och vid ett par tillfällen varit nära att begå harakiri. Sonens kusin Hilding Vilding har varit på besök, hans mamma och lillasyster också, men dom två är inte på långa vägar lika livlig som Hilding.
Det går bra ett par dagar, sedan tröttnar till och med sonen också. Han blir grinig och irriterad och vill vara för sig själv, men det är inte det lättaste. En dag var jag och sonen inne i sovrummet i flera timmar, han orkade liksom inte härja runt med Hilding. Jag klarade mig ändå rätt lindrigt undan, jag åkte t ex inte med och badade och på så vis fick jag några lugna timmar för mig själv. Det gäller att sticka upp huvudet i varje andningshål när dom är på besök annars vet man inte hur det slutar.

Sonen passade på att fylla åtta år under ledigheten också och han blev firad som sig bör. Nöjd var han också. Nästa helg blir det kalas för hans kompisar. Nu ska vi sova, eller sonen i alla fall, skolan börjar imorgon, och själv börjar jag med två sura nattskift… Kämpa!

Postat med WordPress för Android