För länge sedan, jag var nog ungefär fem år gammal och det var sommar, tror jag. Jag var i alla fall hos en kompis på andra sidan gatan och kikade på tv, jag vet om vi tittade på nåt program, jag ville mer se på tv:n liksom. Den var stor och stod i ett skåp , och när man vek undan dubbeldörrarna kom tv:n fram. Jag vet inte ens om det var en färg-tv…
När jag sedan skulle gå hem så stannade jag mitt i vägen. På våran balkong stod det poliser, utanför gården fotografer och en ambulans var det också där. Jag kan se hela bilden framför mig, som ett polaroidfotografi ungefär. Ingen tog någon som helst notis om mig eller min bror, som vid det laget hade klivit ner med ena foten i en färgburk och gick omkring på övervåningen och gjorde vita spår efter sig. Han hade dessutom nyligen lärt sig gå. En plåtslagare som lade plåt på balkongen hade klivit ut lite för långt, ramlat ner, brutit nacken och dött… På natten sedan så hade jag en ruskig mardröm, eller också såg jag den där plåtslagaren komma uppför trappen i form av ett spöke, och sedan kände jag hur han tog på täcket som jag nu låg under..
Det är därför jag idag lider av döds/hälso/panikångest, i alla fall kom vi fram till under den tiden jag på terapi för sex år sedan, det är därför jag alltid beställer biljetter på platser längst ut på rader på biografer och idrottsarenor, ifall jag skulle drabbas av sån stark ångest att jag inte skulle kunna vara kvar. Det har i och för sig aldrig hänt att jag lämnat ett idrottsevenemang eller bio, men det har varit nära. Jag vet precis hur man tar sig ut på snabbaste sätt, och jag vet var nödutgångarna är, det är det första jag kollar när jag kommer in.
Jag har lyckats hantera ångesten ganska bra, men det senaste året har inte varit så lysande om man säger så, och just nu är det riktigt dåligt. Jag gillar inte stora förändringar i tillvaron, t ex som att byta skiftlag, skifttider, eller flytta som vi är på gång att göra nu… Skiftlag har jag bytt två gånger på det senaste året och gått skifttider som inte är att rekomendera. Inga farliga grejer egentligen, men tillräckligt för att vända upp och ner på min tillvaro. Nu vill jag bara må bra igen, och det gör jag ibland också, dom flesta ser säkert ingen skillnad på dom dagar jag mår bra, eller dom dagar jag går omkring och är skräckslagen över inbillade sjukdomar eller andra saker…
Nu vet jag inte varför jag sitter och skriver det här, kanske för att jag hade en tanke på att det skulle kännas bättre efteråt, det brukar kännas så efter att man berättat om det, men det vet jag inte om det gör. Än. Kanske sen när jag trycker på Publish Post knappen, eller också blir det värre då. Spännande… Idag är det förresten min födelsedag, men den kommer att bli mindre bra, det känner jag redan nu, kvart i sex på morgonen, då jag egentligen borde vara på fabriken, men så fort hälsocentralen öppnar ska jag boka en läkartid idag, jag måste ha nåt mot min huvudvärk, som inte ger vika av vanlig värktabletter, som hållit mig vaken större delen av natten. Hjärntumör, hjärnblödning eller nåt annat dödligt..?
