Tiden Jagar Oss Alla

I morse promenarade jag till fabriken, och väl där, när jag bytt om till arbetskläder och gjort ett omställ så satte jag mig ner och började läsa nattens twittringar, jag skrollade upp, det mesta handlade om matchen mellan Barcelona – Real Madrid, men så hajade jag till, det stod; ”R.I.P Per Odeltorp (Stig Vig)”. Jag stängde ner twitterappen, och kikade på kvällblaskorna för att se om det stod nåt om det där, det gjorde det inte så jag fortsatte att kolla twittringarna och där kom det en till som önskade Stig Vig en fridfull sista vila.

Det är sorgligt när såna här människor går ur tiden, människor man inte känner personligen, men som man liksom vuxit upp med och som har format mig som människa på nåt vis. 1980 köpte jag min första Dag Vagplatta, Palsternacka. Jag satt på en stol framför Stereobänken och lade på LP:n på tallriken och spelade så högt jag vågade, sedan såg  jag dom live nåt år efter här i Hofors Folkets Park. Det var på den tiden Sveriges största artister bokades till Folkan. Det var en magisk afton kan man lugnt säga. Det fanns ingen coolare än Stig Vig.

Senare splittrades bandet, 1983 kanske det var och åren gick och till slut kom det i alla fall en platta till i CD-format från bandet som återuppstått, och lyckan var total. Och efter ytterligare några år fick jag nöjet att se dom live igen, på Viking Cinderella. Jag läste i expressen att snubben som sett klipp på YouTube tyckte att dom såg oinspirerade ut och kanske inte borde spelat alls, men så var det inte alls, dom var lika inspirerade som dom alltid varit, och publiken lika så. Två gånger var dom med på den båten och jag såg dom båda gångerna, sedan var vi på dom på Katalin i Uppsala, och det är där jag tagit bilden här ovanför, med mobilen. Det var också en magisk afton och jag tror det var den bästa spelningen jag sett med bandet. Efteråt dröjde vi oss kvar och fyllesnackade med våra idoler Det är såna kvällar man tror att alla är odödliga, Stig Vig såg inte äldre ut än den där kvällen på Folkan i Hofors i början på åttiotalet, vi kände oss inte heller äldre än då, och vi var odödliga. Men plötsligt påminns man om att så inte är fallet. Tiden Jagar Oss Alla.

Vila i frid, Stig Vig.

Jullov

Nu har jag varit på sonens första skolavslutning, eller terminsavslutning i alla fall. Han klädde upp sig rejält, i skjorta, väst och slips innan vi åkte iväg och hämtade hans farmor som också skulle vara med i kyrkan. Sonen lämnades av vid skolan, dom skulle gå därifrån i fackeltåg till kyrkan, jag och hans farmor åkte dit och väntade på att dom skulle komma och sedan gick vi in och lyssnade på skolkören. Vackert var det. Personalkören sjöng också en sång, men det var inte på långa vägar lika vackert.

Efter avslutningen åkte vi hem till farmor och fick i oss lite jullovsfika, sonen hade beställt sockerkaka och det fick han. Så nu har både sonen och jag jullov. Skönt.

Det Var En Gång

För länge sedan, jag var nog ungefär fem år gammal och det var sommar, tror jag. Jag var i alla fall hos en kompis på andra sidan gatan och kikade på tv, jag vet om vi tittade på nåt program, jag ville mer se på tv:n liksom. Den var stor och stod i ett skåp , och när man vek undan dubbeldörrarna kom tv:n fram. Jag vet inte ens om det var en färg-tv…

När jag sedan skulle gå hem så stannade jag mitt i vägen. På våran balkong stod det poliser, utanför gården fotografer och en ambulans var det också där. Jag kan se hela bilden framför mig, som ett polaroidfotografi ungefär. Ingen tog någon som helst notis om mig eller min bror, som vid det laget hade klivit ner med ena foten i en färgburk och gick omkring på övervåningen och gjorde vita spår efter sig. Han hade dessutom nyligen lärt sig gå. En plåtslagare som lade plåt på balkongen hade klivit ut lite för långt, ramlat ner, brutit nacken och dött… På natten sedan så hade jag en ruskig mardröm, eller också såg jag den där plåtslagaren komma uppför trappen i form av ett spöke, och sedan kände jag hur han tog på täcket som jag nu låg under..

Det är därför jag idag lider av döds/hälso/panikångest, i alla fall kom vi fram till under den tiden jag på terapi för sex år sedan, det är därför jag alltid beställer biljetter på platser längst ut på rader på biografer och idrottsarenor, ifall jag skulle drabbas av sån stark ångest att jag inte skulle kunna vara kvar. Det har i och för sig aldrig hänt att jag lämnat ett idrottsevenemang eller bio, men det har varit nära. Jag vet precis hur man tar sig ut på snabbaste sätt, och jag vet var nödutgångarna är, det är det första jag kollar när jag kommer in.

Jag har lyckats hantera ångesten ganska bra, men det senaste året har inte varit så lysande om man säger så, och just nu är det riktigt dåligt. Jag gillar inte stora förändringar i tillvaron, t ex som att byta skiftlag, skifttider, eller flytta som vi är på gång att göra nu… Skiftlag har jag bytt två gånger på det senaste året och gått skifttider som inte är att rekomendera. Inga farliga grejer egentligen, men tillräckligt för att vända upp och ner på min tillvaro. Nu vill jag bara må bra igen, och det gör jag ibland också, dom flesta ser säkert ingen skillnad på dom dagar jag mår bra, eller dom dagar jag går omkring och är skräckslagen över inbillade sjukdomar eller andra saker…

Nu vet jag inte varför jag sitter och skriver det här, kanske för att jag hade en tanke på att det skulle kännas bättre efteråt, det brukar kännas så efter att man berättat om det, men det vet jag inte om det gör. Än. Kanske sen när jag trycker på Publish Post knappen, eller också blir det värre då. Spännande… Idag är det förresten min födelsedag, men den kommer att bli mindre bra, det känner jag redan nu, kvart i sex på morgonen, då jag egentligen borde vara på fabriken, men så fort hälsocentralen öppnar ska jag boka en läkartid idag, jag måste ha nåt mot min huvudvärk, som inte ger vika av vanlig värktabletter, som hållit mig vaken större delen av natten. Hjärntumör, hjärnblödning eller nåt annat dödligt..?

Välbehövlig Vila

Den allsvenska säsongen avslutades igår, den slutade visserligen i en klar vinst för Blåvitt, men annars var väl inte den här säsongen, heller, särskilt rolig. Fiasko igen skulle man väl kunna säga. Det blev en sjunde placering i år också, men inte bara det, vi hamnade efter både Häcken och GAIS… Hur illa är inte det? Ett tag var jag nästan orolig att dom skulle få ett surlag som Gefle före sig i tabellen också, men som tur var så kom Gefle tillbaka till normal nivå efter att ha spelat i trans en tid. Blåvitt började säsongen uruselt med fyra raka förlutster innan första segern kom, men då hade vissa, inklusive mig, redan krävt tränaren Jonas Olssons avgång, och så fortsatte det hela säsongen, men hur dåliga IFK än var så satt han säkert. Han fick vara kvar hela säsongen, men inte längre än så, han ska prova sina vingar i Norge medans Stefan Rehn blir tränare i damernas Allsvenska. Kanske borde dom fått lämna tidigare och kanske hade det kunnat rädda säsongen från fiasko, men så blev det inte.

Säsongen hade sina ljuspunkter ändå, speciellt kommer jag att minnas fjärde augusti som en ljuspunkt. Sommarens sista varma dag åkte brorsan och jag ner till Göteborg för fotobollsfest. Vi installerade oss i en lånad lägenhet, käkade lunch och drack några pilsner innan vi tog bussen ner på stan och satte oss i gräset i Kungsparken bland likasinnade, det var en trevlig eftermiddag trots att vi var omringade av ridande polis, pikébussar och hovrande helkikopter. Jag fick för första gången smaka på drycken Varm & Kall, som kanske kan åka ner i väskan när vi ska iväg på fotbollsäventyr igen. När det började dra ihop sig till match samlades alla och gick gemensamt, eskotrerade av polis, till Gamla Ullevi. Matchen började inte på bästa sätt, aik tog ju ledning på direkten, men sedan var det roliga slut för deras del, det handlade bara om ett lag i fortsättningen, och det blev en råttkross till dom flestas glädje. Vi tog taxi tillbaka till lägenheten och firade lite på balkongen innan vi slocknade, efter en helt perfekt dag.

Det blev nog inte roligare än så den här säsongen, men nästa, då jävlar! Nu har vi ny tränare, och några nya spelare, så det ska nog gå vägen då. Jag ser fram emot Allsvenskan 2012.

Vinterförberedelser

Det börjar ju närma sig snö och riktig kyla nu, så det gäller att förbereda sig på bästa sätt. Jag började med att flytta skidhållare från ett gammalt takräcke från en gammal bil till det nyligen inköpta takräcket. I slutet av veckan ska dom ju öppna dom konstfrusna skidspåren i Högbo, och då ska jag nog dit och hasa runt några varv. Jag är inte på minsta vis väl förberedd för skidåkning, men det är bara att bita i det sura äpplet, det kommer nog att göra ont.

I slutet av februari räknar jag med att vara i toppform till Kortvasan, och helgen efter är det meningen att jag skall ta mig an hela Vasaloppet. Vi får se hur det blir med det sistnämnda, jag har ju inte direkt varit någon träningsnarkoman det senaste året, om man säger så… Men nu kör vi!

Dött

Ok, jag måste göra nåt tänkte jag, det blir ju så litet skrivet här nu för tiden, så jag ändrade utseendet på bloggen. Igen. Vi får se om det hjälper… Jag ska i alla fall försöka komma upp i bottennoteringen fyra inlägg på en månad, det ska inte vara så svårt. Nu är det helg, för vissa, själv ska jag jobba och slita nere på fabriken. Förkyld är jag också så det är bara synd om mig för tillfället. Idag är ingen bra dag alls att jobba kom jag på, det är ganska mycket tv-idrott jag absolut skulle vilja se, matchernas match i England, Liverpool – Man United bland annat. Den matchen kan jag se i och för sig. På mobilen, men ska jag se den från början måste jag vara på jobbet tidigt, och det är det nästan värt så vi får se. Sen har ju Brynäs match ikväll också, eller på eftermiddagen i alla fall, men den matchen får man väl följa via resultatuppdateringar på mobilen eller kanske till och med radio. Ett dagjobb skulle vara bra, så slapp man såna här krockar…

I En Skog

Sambon har tvingar med sonen och mig ut i en blåsig skog. Det är meningen att hon ska fylla en kasse med svamp. Vi får se hur det går. Sonen och jag sitter kvar i bilen i alla fall, sonen kikar på piratfilmer och jag spelar Wordfeud med kända och okända människor. På vägen hem ska vi i alla fall stanna till och köpa kanelbullar och sedan åka hem och fika. Det är bra med affärer, man kan köpa allt, till och med svamp…

Välkommen Stahre

Igår blev det officiellt att Mikael Stahre tar över tränarjobbet i IFK Göteborg. Dom flesta är nog nöjda med att Jonas Olsson försvinner, vilket många önskat att han gjort mycket tidigare. Så det skulle ju inte vara nåt konstigt alls med att man tar in en ny tränare till föreningen, om det inte varit för att Stahre tränat ett annat lag, nämligen AIK. Och han gjorde det bra också. I frustrationen över att han nu skall ta över IFK säger många att han i AIK kom till dukat bord, man menar i stort sett att vem som helst, du eller jag, kunnat ta över klubben och vinna SM-Guld. Så är det ju naturligtvis inte.

Jag har suttit och läst kommentarer på olika forum och det är många upprörda sådana. Vissa skall absolut inte köpa nåt årskort till nästa säsong, någon skrev att han ”hellre förlorade med Torbjörn Nilsson än vinner med Mikael Stahre”…  Just den kommentaren klassar jag nog som den dummaste av dom alla. Det gör allstå inget om man åker ur allsvenskan med Torbjörn som tränare, huvudsaken är att det var just en gammal Blåvit hjälte som tränade laget… Idioti. Det är många som vill se Trobjörn Nilsson som tränare för sin gamla klubb, men frågan är om det skulle vara ett så klokt val?

Jag tänker i alla fall ge Stahre en chans innan jag börjar spy galla över honom och dom som värvade honom. Jag antar att han är proffesionell och kommer att agera därefter. Jag tror ju inte att han som aikare kommer till IFK och försöker få dom degraderade, jag tror att han också vill vinna serien och allt annat man kan vinna. Stahre har fått ett nytt jobb och kommer säkerligen att försöka göra sin nya arbetsgivare nöjd. Jag, en av få kanske, hoppas och tror att det här kommer att bli bra. Välkommen Stahre!

Morgonpromenix

Sonen var lämnad på skolan så vi tänkte att vi kanske skulle gå en promenad runt Hammardammen, det var ju ett tag sedan man rörde på sig liksom. Sagt och gjort, jag snörade på mig mina MBT-skor och sambon sina nyainköpta träningsskor och så gick vi iväg… Det märktes att man inte ansträngt sig allt för hårt på väldigt länge, tyvärr. Snart kommer snön och då hade jag tänkt att jag bara skulle spänna på mig skidorna och börja åka, men nu verkar det som om man får kämpa rejält för att ta sig någonstans i spåren. Men det är ju ett tag kvar än i alla fall, innan snön dimper ner. Det var ett tag sedan man gick runt dammen upptäckte jag, dom hade röjt i skogen runt sjön och nu såg man upp till ”tuben” från bron, det har man inte gjort på flera år. Det var fint runt slingan nu. Ska vi hoppas på att man är igång igen nu då? Kanske i alla fall, jag kan ju inte fortsätta att ligga på soffan resten av livet i alla fall.

Promenaddata.

Det Rullar På

Jodå, jag lever, men är helt paralyserad av det faktum att jag börjat jobba igen, jag kommer mig inte för med någonting riktigt. Arbetslivet började ju inte så där riktigt bra, jag hade för det första lyckats skriva det nya skiftschemat helt fel, det första skiftet hade jag dock lyckats pricka rätt på och det var ju bra, mindre bra var att vi hade lämnat in vilka tider sonen behövde vara på sitt dagis ända fram till jul, så det var bara att börja om och skriva nytt. Det andra skiftet tog jag ledigt för att då hade jag och sambon nattskift båda två, och ingenstans att ha sonen. Sen blev jag sjuk och stannade hemma resten av veckan. Men nu är jag igång igen, och vet hur jag ska jobba också så nu ska det väl rulla på. Det är lite krångligt med barnpassningen, sonen får ju inte vara på fritids eftersom vi har honom på nattis, och även fast vi erbjöd oss att betala dubbelt så var det tvärnit… Lagar och regler. Det ska inte vara lätt inte. Vi kan ju inte ta bort honom från nattis heller eftersom vi jobbar nätter samtidigt ibland, jag och hans mamma. Men det löser sig alltid, sa han som sket i slasken…